Idag fredag den 13 med fullmåne och allt fick barnen äntligen sommarlov. Innan min egen semester kan det bli klart med ytterligare ett chefsjobb samt att det formella löses för att utse mig till biträdande föreståndare för den nationella infrastrukturen. Det kan alltså bli rätt körigt i höst. Mina största problem är ändå personer som till störst del gör saker för sin egen vinning trots att de skulle kunna luta sig tillbaka då de är nära pensionen. Jag undrar vad som egentligen driver dem? Pengar? Kan de verkligen påverka sin slutsumma så mycket sista året? Karriär? Borde man inte tycka att det är skönt att acceptera att man har nått väldigt långt och att man inte behöver nå längre när det är så nära slutet på karriären? Dålig vana? Ja, kanske... Om man har krigat hela sitt liv för att nå toppen kanske man inte vet hur man ska sluta. Om jag får de nya uppdragen frågar mina närmaste hur jag ska hinna. Det vet inte jag, men jag vet att jag måste ta uppdragen för att få min befintliga verksamhet att flyta på fint och utvecklas. Jag tror att jag tillsammans med alla kollegor utveckla något fantastiskt. Det gäller bara att slita på. Några år till så flyger vi sen :)

Men hur klarar man då flera uppdrag samtidigt? Jag har verkligen försökt uppfostra mina medarbetare att driva själva och arbeta självständigt mot gemensamma mål. Det gäller bara att säkra att alla känner till och brinner (åtminstone lite lagom) för målen. Jag hittar också nya personer att samarbeta med som kan hjälpa mig att lösa de nya utmaningarna. Det är fler som brinner för att få verksamheten att fungera och då kan vi få till det tillsammans. Det är ju roligare att göra saker tillsammans. Lite till ska jag jobba innan jag får vara ledig. Men jag ser verkligen fram emot härliga sovmorgnar! Ska försöka skriva ett brev till min mentor innan jag tar ledigt. Han mailar inte så det är analogt som gäller.